Showcase är vanligt inom teater- och filmbranschen i England och USA. Initiativet till att anordna Showcase i Sverige togs av skådespelare som gått på teaterutbildningar utomlands, därav namnet. Showcase kännetecknas av att skådespelarna spelar upp korta scener ur olika pjäser.

Flera showcase har arrangerats i Sverige, huvudsakligen i Stockholm, detta är det andra i Västra Götalandsregionen. Trappan anordnade även det första, våren 2005.

Showcase ger skådespelarna möjlighet att synas på scenen, även om man för tillfället inte ingår i en föreställning. Det ger arbetsgivarna inom film, TV och scenkonst möjligheter att se fler artister än dem som för tillfället syns på scenerna.

Ensemble och regi

Ensemblen består av 20 skådespelare med stor spridning vad gäller ålder och med ursprung i hela världen.

Anwar Albayati · Lennart Almroth  · Per-Anders Eriksson  · Maria Fahl-Vikander  · Fernando Lorca · Stephen K. Lwanga  · Eva Malmgren  · Sergej Merkusjev  · Manouk van der Meulen  · Paul Moerman  · Maryam Moghaddam  · Birte Niederhaus  · Lena Nordberg  · Jeff Ranara  · Jonas Rimeika Karlsson  · Camilla Ruud · Anders Sanzén  · Anette Sevreus  · Zubair Sharif  · Wladimir Tschernich

Regissör är Niklas Hjulström  som är konstnärlig ledare för FolkTeaterns stora scen och har ett förflutet som chef för Angereds Teater.

Niklas arbetar med ensemblen på FolkTeaterns Lilla Scen under sex veckor med premiär 23 februari, och har startat med texter av Anton Tjechov, ”Körsbärsträdgården”, ”Tre Systrar” och ”Måsen”. Senare kommer de också att ta sig an texter av August Strindberg. Föreställningen spelas ytterligare sex gånger mellan 26 februari och 2 mars.

Reflektion

Som en del i arbetet med Showcase  reflekterar skådespelarna i dagboksform över sig själva som professionella konstnärer i arbetsprocessen och över hur man kan artikulera sin praktiska eller ”tysta” kunskap, enligt en metod som används på Teaterhögskolorna.

Kent Sjöström är rörelselärare och doktorand påTeaterhögskolan i Malmö och undervisar också regelbundet på andra teaterhögskolor, främst Luleå och Helsingfors. Hans avhandlingsämne är ”Den fysiska handlingen på scen och dess relation till rollens mål”.

Om reflektion

”Allt oftare hör vi talas om tyst kunskap, den reflekterande praktikern eller kunskap i handling. Vad kan scenkonstnärer ha för glädje av att fördjupa sig i dessa fenomen? Nyckelordet är reflektion över dig själv som professionell och över hur du kan artikulera din praktiska eller ”tysta” kunskap.Den kunskap som finns i vårt arbete benämns ofta som kroppslig och den är till största delen inhämtad i en muntlig tradition. Erfarenheterna har skapats i direkta, kroppsliga möten.
Att bli professionell som scenkonstnär innebär på gott och ont att inlemmas i en tradition. Vad innebär detta för våra möjligheter att kritiskt granska vår kunskapstradition ? Kan hänvisningar till ”tyst” eller kroppslig kunskap bli ett sätt att slippa från förändringar, en ursäkt för konservatism?

Vad händer om vi försöker verbalisera vår kunskap? Kan verbaliseringen hota den egna kreativiteten? Finns det en magi i hantverket som skadas genom att den verbaliseras? Eller kan ovilja att tala om sin praxis vara en  slags mystifikation och romantisering av yrkeskunnandet? Reflektion över sin egen arbetspraxis behöver inte innebära teoretisering. Man kan vända på det och säga att i det ögonblicket du reflekterar och artikulerar måste du bli mycket konkret. En viktig fråga är om jag arbetar i en struktur som gynnar och uppmuntrar kritisk distans och reflektion över verksamheten? Eller är reflektionen ett hot?

Genusperspektiv är ett bra exempel på att kritiskt reflektera över yrkespraxis: att se det självklara och ”naturliga” som val och konstruktioner. Det är för övrigt ett perspektiv som ligger nära Brechts syn på hur teatern undersöker samhället: att förvånas och förundras är högsta dygd. Överhuvudtaget leder reflektion över yrkets praxis lätt vidare till en reflektion över yrkets samhälleliga funktion: teaterns berättaransvar för de historier man för ut.

På Teaterhögskolan i Malmö har vi börjat med magisterstudier för skådespelare som varit verksamma en tid. Det är en inbjudan att fördjupa sin yrkeskunskap genom just reflektion . Målet för en utbildning på universitetsnivå kan inte bara vara att utbilda ”bra skådisar” ; ribban måste ligga högre, som exempelvis att utbilda reflekterande konstnärer.”

Kent Sjöström